Det här har jag tänkt skriva väldigt länge men har stått i valet och kvalet om att publicera eller inte. Men. Jag tänkte inte skämmas för detta, det är inte mitt fel. Det har varit så mycket på nyheterna denna vecka och för att inte tala om i sociala medier på sistone angående psykisk ohälsa och ensamhet. Jag kanske hänger ut mig själv, men jag kanske också hjälper någon annan vilket är värt mer.

Tanken på att publicera detta slog mig även i och med Aviciis dödsbesked som är otroligt sorgligt. Det är hemskt att det är så lätt idag att säga att man har ont i benet eller är förkyld men hur det känns på insidan är inget vi pratar om. Det är rent ut sagt tabu. Så med Avicci’s – wake me up i hörlurarna tänker jag dela med mig av min historia.

I cirka 10 år var jag tillsammans med en person som aldrig fick mig att känna mig hel och älskad och trygg. Det var även svårt att vara i en relation som var så långvarig när jag var så ung. Men det fortsatte på löpande band och långsamt växte otryggheten av vad som skulle hända nästa dag. Personen i fråga kunde inte hantera konflikter och oftast slutade bråken med att han gjorde slut. Vilket gjorde att jag ofta var tyst när jag tyckte att något var fel för jag var rädd för att bli lämnad. Jag tror även att känslorna inte funnits där på flera år i och med denna otrygghet, dock stannade jag kvar och bad om att inte bli lämnad som jag nu i efterhand och genom samtal med min psykolog förstått att det berodde på rädslan för att vara själv. Denna otrygghet och rädsla eller oro är nog mer rätt ord fanns där år efter år inom mig och jag bröts långsamt ner av mina egna tankar och känslor som grundades i otryggheten från den andra personen. Vi flyttade in i en lägenhet i andra hand och då märkte jag hans ätstörningar och träningsmani. Vi åt nästan aldrig middag eller måltider överhuvudtaget tillsammans under det halvår vi bodde tillsammans. Jag kan nog räkna de gångerna på en hand. Jag åkte ofta hem till mamma och pappa och sov där och åt där för jag fick ångest av att vara i den lägenheten med honom. Ändå stannade jag kvar. Jag bönade och bad om att han skulle söka hjälp.

    Till slut efter drygt ett år gjorde han det. Då trodde jag att det var bra. Men fick samtal från andra, för honom närstående, om att han spydde inne på toaletten i smyg och jag var den som fick dra det lasset. Jag var på något sett ansvarig och en mamma kändes det som. Allt rullade på och ett år senare gjorde han slut igen, åter igen blev vi tillsammans igen och allt var hur bra som helst tyckte jag då och även han. Sedan av en anledning jag inte vill gå in på då jag inte vill hänga ut någon, så fick han smärtstillande från en läkare på grund av en infektion. Han gillade effekten av dem, detta var i november 2014. Jag tyckte sedan att han betedde sig konstigt när vi pratade eller sågs och en kväll fick jag nog så jag loggade in på hans mejl (vilket jag kanske inte borde gjort men jag behövde få ett bevis), där ser jag en orderbekräftelse på ett par tusen på läkemedel från ett annat land. Morfin liknande preparat. Då kokade min bägare över jag ringde upp och konfronterade honom. Han hade inte gjort något fel det var jag som hade gjort det som hade loggat in på hans mejl. Detta internethandlade fortsatte under våren. Mina föräldrar åkte på en kryssning och ni kan tänka er själva att om man inte bor tillsammans så är det rätt kul när man får vara ensam hemma och ens partner kommer över på middag. Så jag hade stått och gjort en fin middag och dukat och allt. Han beter sig otroligt respektlöst under middagen och jag frågar om han druckit då han tidigare alltid haft problem med att kontrollera alkoholmängden om vi varit ute och festat (tror jag även där kan räkna på en hand hur många gånger jag faktiskt haft kul ute på krogen och inte varit i mammarollen och behövt ha ångest och vara ordningsvakt). Han hade inte druckit sa han. Han tappade besticken och skrattade konstigt vid olämpliga tillfällen. Jag blev otroligt ledsen och tog all disk och gick ut och grät i köket. Han kom ut och erkände att han hade tagit något, jag sa åt han att gå men han bad om att få stanna kvar för det skulle gå ur kroppen, jag sa att jag inte vill ha någon som är drogpåverkad hemma hos mig. Han gick rakt ut genom dörren med tom blick och stängde inte ens ytterdörren.

 Det här missbruket fortsatte, en dag upprepades ungefär samma scenario och jag kastade ut honom ännu en gång ur mitt hus (som faktiskt är mina föräldrars). Han gick hem och skar upp hela armen med en kökskniv utan min vetskap. Kom dit nästa morgon och fick se detta. Jag fick aldrig under denna tid berätta någonting för någon vilket gjorde att jag gick runt och mådde så otroligt dåligt. Till slut kände jag att jag inte brydde mig jag berättade för hans syster. Hans föräldrar blev inblandade och jag fick skulden för allt igen och var den onda. Allt jag velat under alla år var att hjälpa. Jag tror att jag kan hjälpa alla, det tror jag fortfarande. Jag fick skit och ännu mer skit. Det hela spårade ordentligt när han fick tag på andra droger, nog för att han ätit morfin, hällt i sig en hel flaska coccilana med morfin så köpte han LSD och Benzo på nätet och tog. Han satt en kväll och chattade med mig på facebook och pratade om vad han åt till middag men i själva verket låg han på akuten för en överdos. Jag åkte dit och hämtade honom, hela den här situationen är så sjuk och absurd. Jag fick bara komma om jag lovade att inte berätta det för någon och jag teg i 6 månader och låtsades som ingenting. Jag blev behandlad så illa. Han lyssnade på mumintrollen, kände på mina tänder och berättade egna versioner av Bamse. Den här återhämtningen när allt tack och lov tog slut har varit så lång och jobbig. Om ni någon gång känt att ni inte vill vakna kan ni tänka er hur det kändes. Jag kände så hela den sommaren, jag gick ner 15-20 kg och gjorde illa mig själv. Jag är verkligen inte stolt över det idag men jag skäms inte heller. För jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera situationen. Jag har varit mamma i flera år, åt någon jag hade ett förhållande med, jag fick bara skit och inte ett enda tack.

Jag har hela tiden sökt svaret på vad allt berodde på? Men tack vare min familj och min psykolog är jag glad idag, jag har världens underbaraste pojkvän som jag bor med och med vår katt och hund och vi planerar bröllop. Jag är så tacksam för detta jag har och det finns ingen mer förstående än min fina pojkvän.  Han har lärt mig hur ett förhållande ska vara. Hur det känns att verkligen vara älskad och jag har aldrig känt en sådan trygghet någonsin som jag gör med honom. 

Det här är en väldigt kort version av min erfarenhet av psykisk ohälsa och jag ber er att inte döma eller kritisera. Men som jag skrev i början, kan jag hjälpa någon så är det värt allt i hela världen för jag önskar inte någon detta!

”Hey, when face to face with all our fears
Learned our lessons through the tears
Made memories we knew would never fade

One day my father—he told me,
Son, don't let it slip away"
He took me in his arms, I heard him say,

When you get older
Your wild life will live for younger days
Think of me if ever you're afraid."

He said, "One day you'll leave this world behind
So live a life you will remember." Avicii – The nights

#vågaprataompsykiskohälsa